Den blåfenade tonfiskens återkomst till svenska vatten är en av de mest spektakulära förändringarna vi har fått uppleva på Öresund under senare år.

Efter att i princip ha varit borta från våra vatten under flera decennier är de stora tonfiskarna tillbaka. Under sensommaren och hösten kan vi återigen se flera hundra kilo tunga fiskar jaga i våra skandinaviska vatten.

Det är en utveckling som vi på Rååbåtarna är otroligt glada över.

Men den senaste tiden har också väckt frågor.

Två stora tonfiskar har landats döda

Landskrona Direkt rapporterade den 31 augusti om två stora blåfenade tonfiskar som på kort tid landats döda i Borstahusens hamn. Den ena vägde omkring 265 kilo och den andra omkring 300 kilo. Enligt tidningen hade båda fallen koppling till det forskningsfiske som bedrivs för att fånga, märka och följa den fredade arten.

Tidningen rapporterar också att upp till 100 tonfiskar får fångas och märkas inom årets forskningsprojekt.

Det har gjort frågan aktuell igen:

Efter nio år av tonfiskmärkning, hur mycket ytterligare fångst behövs för att få fram den kunskap forskningen söker?

Forskningen har gett viktig kunskap

Det är samtidigt viktigt att vara tydlig med att märkningen har gett värdefull information.

Den första svenska och danska märkningen genomfördes 2017. Totalt märktes då 18 blåfenade tonfiskar med avancerade satellitsändare. Sedan dess har forskningen bland annat gett ökad kunskap om fiskarnas långa vandringar och visat att samma individer kan återvända till skandinaviska vatten.

Fångst och märkning är inte helt riskfri

Det finns också vetenskapliga data som visar att processen inte är riskfri.

I den första publicerade studien från den skandinaviska märkningen ingick 18 stora blåfenade tonfiskar. Tre satellitmärken löste ut ungefär tre dygn efter märkningen, något forskarna själva bedömde sannolikt speglade att fiskarna hade dött. Det motsvarar tre av 18 individer, eller cirka 17 procent i just den studien.

Det betyder inte att 17 procent av alla tonfiskar som fångas inom forskningsprojektet dör. Underlaget var litet och siffran gäller just dessa 18 individer. Det går heller inte att utifrån studien slå fast vilken del av processen – fångsten, drillningen, hanteringen eller själva märkningen – som i så fall bidrog till dödsfallen.

Tre ytterligare satellitmärken skickade aldrig någon information. Forskarna bedömde tekniska fel eller skadade antenner som mer sannolika förklaringar än ytterligare dödsfall. Av de 18 märkta fiskarna gav 11 användbara data.

Siffrorna ska alltså inte överdrivas. Men de visar samtidigt att fångst, hantering och märkning av så stora vilda fiskar inte är helt utan risk.

Nio år senare är det rimligt att ställa frågor

Märkningsprojektet har pågått sedan 2017 och har vuxit betydligt sedan starten. Redan 2020 märktes totalt 116 tonfiskar inom det svenska och danska projektet, och 2021 var målsättningen att SLU skulle märka ytterligare 60 fiskar.

Vi på Rååbåtarna är inte forskare och tänker inte låtsas vara det.

Men vi tycker att det är fullt rimligt att fråga hur forskningen utvecklas över tid.

Vad vet vi idag som vi inte visste när projektet startade 2017?

Vilka frågor återstår fortfarande att besvara?

Hur många ytterligare tonfiskar behöver fångas och märkas för att besvara dem?

Och hur vägs den kunskap som varje ny märkning ger mot risken för den enskilda fisken?

Att ställa sådana frågor är inte att vara emot forskning. Tvärtom är kontinuerlig utvärdering en viktig del av bra forskning.

Vår syn från Öresund

För oss är tonfiskens återkomst framför allt något fantastiskt.

Att stå på Öresund och få se en blåfenad tonfisk bryta vattenytan är en påminnelse om vilka otroliga djur som återigen finns i våra vatten.

Vi hoppas att forskningen fortsätter bidra till en långsiktigt hållbar förvaltning av arten.

Samtidigt hoppas vi att tonfisken får fortsätta återvända till våra vatten år efter år.

För vår del är vi ganska nöjda med att låta dem simma, jaga och göra det de gör bäst – medan vi får stå på däck och beundra dem.

Rååbåtarna
Vi kan vårt Öresund.